Den Ramsvärdska eran i Mossebo börjar 1683 då Hans Ramsvärd köpte hela säteriet
och införlivade det i sitt gårdskomplex, med Rostorp som huvudgård.
Ramsvärdarna var en berömd krigarätt, men existerade som adelssläkt bara i två
generationer. Hans Andersson Ramsvärd och hans syskon blev adlade 1647, för sin fars,
Anders Hanssons (löjtnant vid Smålands ryttare) bedrifter.
Det Ramsvärdska huvudbaneret. Pelarne kyrka.
Hans Ramsvärd, som slutar sin karriär som överste för "livregementet till häst",
blev släktens mest berömde man. Han krigade bl.a. i Polen, Tyskland och Skåne.
I Polen blev han fånge vid en belägring, men friköpte sig själv.
Kungen (Carl XI) nämner honom ofta i sina dagboksanteckningar och tar personligen
farväl av honom, vid hans jordfästning i Uppsala 1688. Gravsättningen ägde rum i
ett familjegravkor som byggdes i Pelarne kyrka. Där hängdes också hans begravningsvapen
(huvudbanéret) upp på väggen.
Hans Ramsvärds änka, Elisabeth von Schaar, var nära att göra sig av med Mossebo,
när hon 1694 pantsatte både säteriet och ladugården. Elisabeth och Hans hade
emellertid en son vars fru räddade gården åt släkten. Sonen, Anders gifte sig vid
41 års ålder med den 36 åriga änkan Anna Maria Hyltén. Året efter giftermålet
föddes deras enda barn, en dotter. Samma år betalade Anna Maria pantskillingen för
Mossebos inlösen. Anders själv var vid det tillfället utdragen i krig. Men gården
var räddad och Anna Maria hade ordnat ett hem åt sig och sin dotter Catharina Elisabeth.
Anna Maria dog på Mossebo 1732 och kan mycket väl ha bott där under hela äktenskapet
med Anders. Hon begrovs i det Ramsvärdska gravkapellet i Pelarne kyrka.
På Rostorp residerade Anders mor Elisabeth von Schaar. Efter hennes död ärvdes
Rostorp av hennes släktgren.
Anders Ramsvärd, krigsman liksom fadern, blev överste för svenska adelsfane-regementet.
Han deltog i alla Carl XII:s stora fälttåg, blev sårad i Ryssland och förd som
fånge till Moskva. Där fick han sitta i tre år, fram till krigsslutet 1722.
Vid återkomsten hem blev han befordrad till generallöjntnant. På grund av krigsskadan,
"en svår blessur genom veka livet" begärde han 1725 tjänstledighet.
Begäran godkändes och han begav sig "för att finna någon hjälp och undsättning",
till de varma baden i Aachen och Frankfurt am Mein. 1727 erhöll han så, på egen begäran,
avsked ur krigstjänsten och tycks sedan ha bosatt sig i Frankfurt, där han ännu bodde 1736.
Catharina Elisabeth, Anders och Anna Marias dotter, blev bara 24 år gammal men var
ändå gift två gånger. Vid det första giftermålet år 1721 var hon endast 15 år.
Redan dagen efter bröllopet blev hon änka. Hennes man, överstelöjtnant Zakarias Franc,
blev ihjälstucken i Rostorps hästhage. I Pelarnetrakten levde länge ett rykte,
att det var brudens far som var Zacarias baneman.
Anders Ramsvärd lär ha lovat
bort sin tonåriga dotter till den 40-årige Zacarias under ett fälttåg.
När fadern kom hem och såg sin olyckliga lilla flicka, ångrade han sig bittert.
Men han kunde inte bryta sitt ord mot Zackarias, utan fick istället röja honom ur vägen.
Ramsvärds fru, Anna Maria, säger i en böneskrift att det finns anledning att tvivla
på makens "förstånds riktighet, vartill hans sällsamma gärningar nog giva anledning".
Men samtidigt berömmer hon honom för att troget ha tjänat riket i 40 år och poängterar
att han i Kungl. Maj:t. avsked lovordas för sin tapperhet.
Hon nämner dessutom att hennes man frivilligt avstått från en viktig tjänst som
han när som helst kunnat tillträda.
Catharina Elisabeth gifte sig för 2:a gången 1725.
Brudgummen är friherre Carl Johan Stjernstedt (1686-1753), som senare blir riksråd.
Ca. ett år efter bröllopet föds en dotter som får heta Johanna Maria.
Hon får inga syskon, och redan vid 4 års ålder dör hennes mor.
Dottern Johanna Maria ärver så småningom Mossebo med ladugården Herrestorp,
efter sina morföräldrar.
