Mossebo - Medeltid

Medeltid

Det medeltida Mossebo liknade troligen denna rekonstruktion av den befästa gården Krönsborg i sjön Krön vid Södra Vi.

Gården Mossebo omnämns första gången i en handling från 1330 och heter då Mussabodhum. Ägare är Sverker Haraldsson Stubbe, eller hans bror Karl Haraldsson. Eventuellt var gården ett farsarv som inte skiftats sönerna emellan.
Mossebo var troligen tidvis ett sätesgods under tidig medeltid och kan ha legat på udden "Sverkels udde" i Mossjön. "Sverkels udde" ligger endast två km. från nuvarande Mossebo. Högst upp på udden står en mycket stabil husgrund på 7x7 meter, murarna är upp till två meter breda och fortfarande en meter höga. Detta kan vara resterna av ett kärntorn. Runt kullen finns grunderna av ett flertal ekonomibyggnader. Före sjösänkningen var udden en ö och kunde endast nås genom en svängd vägbank. Det ligger nära till hands att koppla samman dessa lämningar av en befäst gård, med Mossebo. Under högmedeltid befann sig Mossebo i adelshänder och enligt ett samtida pantsättningsbrev ansågs gården ha ett betydande värde. Det är inte omöjligt att namnet "Sverkels udde" i själva verket syftar på Sverker Haraldsson Stubbe, som disponerade Mossebo 1330.

På 1370-talet var Sverkers son, Nils Sverkersson, innehavare av Mossebo genom lån. 1379 var Nils Sverkersson död och hans fru, Birgitta Magnusdotter, gifte om sig med Mats Gustavsson Sparre. Paret disponerade nu Mossebo och kan ha bott här en kort tid. I början av 1380-talet tycks de emellertid ha flyttat till Vadstena och byggt sig ett hus, på mark som upplåtits av klostret. I klostrets diarium anges att Birgitta dog i Vadstena på hösten 1398 och begravdes i klosterkyrkan.

Mats Gustavsson Sparre är känd för att han år 1374 mördade biskop Gottskalk. Biskop Gottskalk var släkt med Albrecht av Mecklenburg (kung i Sverige). Han var en nitisk förvaltare av kyrkans egendomar och försökte återerövra många gårdar som tidigare hört till kyrkan men nu var i frälsets ägo. Han hävdade också kyrkans rätt till treårstionde av stormännens landegendomar och kom därför snart i konflikt med stormännen.

Mats Gustavsson Sparres sigill 1376.

Vid tiden för mordet bodde Mats G. Sparre i Edshult, Vedbod härad, Jönköpings län. Han var då endast 20 år gammal. Bara några dagar efter mordet bannlystes Mats G. Sparre och vistades troligen ett par år utomlands. Enligt biskopskrönikan reste han också till Rom för att få påvens avlösning. Vid sin hemkomst 1376 var han tvungen att pantsätta ett stort antal gods och gårdar för att kunna gottgöra sitt illdåd.

Jungfru Marie kröning. Medeltida träsnitt i Pelarne kyrka.

Av domkapitlet dömdes han dessutom att betala 400 svenska mark till kyrkan för att sona brottet. Detta var en ansenlig summa på den tiden och Mats kunde inte uppbringa pengarna. Istället pantsatte han, 1379, Mossebo och Älåkra till den nye Linköpingsbiskopen. På grund av sitt höga värde, kan man anta att Mossebo vid den här tiden var en ståndsmässigt bebyggd gård. Genom pantsättningen av gårdarna tycks det emellertid ha framkommit att Birgitta och hennes man Mats inte var ägare till Mossebo utan endast disponerade godset som lån, liksom Birgittas far en gång hade gjort. Därmed bör pantsättningen ha varit olaglig.

Mats Gustavsson Sparre klarade sig bra trots att han fått avstå från de flesta av sina egendomar. Han tituleras riddare, blir landshövding i Vedbod (där mordet en gång begåtts) och var också riksråd en tid. Vid sin död har han uppenbarligen också fått andlig förlåtelse, för i Vadstena klosterdiarium står det: "Herrans år 1419....begrovs här Mattias Gustavsson, en väl förtjänt krigsman."
Trots att Matts G. Sparre ännu inte ägde Mossebo vid tiden för biskopsmordet, har händelsen, i folkmun, starkt förknippats med Pelarnetrakten. Folktraditionen säger att Mats Gustavsson Sparre efter bannlysningen fick pantsätta alla sina gårdar och blev hemlös. Det hårda straffet och samvetskvalen gjorde att han sedan sinnesförvirrad irrade omkring i Pelarne skogar.
Man såg honom ofta sitta och grubblade på det efter honom uppkallade Riddarbergets topp på Brantön i Mossjön. På Sverkers udde, strax intill, byggde han sig en koja. Bönderna i trakten skydde honom och det sades att "för hans skull lade bonden om kvällen haspen på sin dörr och i det hus han gästade, sjöd icke grytan och jäste intet ölkar, och barnet i vaggan blev inte gammalt om det träffades av hans blick." Delvis har sägnen sitt ursprung i Linköpings rimmade biskopskrönika som berättar om biskop Gotskalk och om mordet. Här beskrivs Mats som "en onder man" som "varken fruktar Gud eller bannlysning". I Krönikan får man också veta hur illa det gick för biskopsmördaren och hans släkt och att -"Han tvinade bort i all sin tid, ty Herren var honom oblid".
Mossebo återgick efter pantsättningen 1379 till de rättmätiga ägarna, d.v.s. Harald Karlssons släktgren. (Harald Karlssons var bror till Birgittas svärfar.) 1453 ärver riddaren Arent Bengtsson Ulv Mossebo, hans farfar var huvudarvinge efter Harald Karlsson.
Det är oklart om Mossebo var sätesgods eller landbogods under senare medeltiden. 1476 har en Olof Petersson i Mossebo köpt halva godset. Denna uppdelning tyder på att Mossebo vid den tiden var ett landbogods. Under 1500-talet bestod Mossebo av ett skattehemman och ett frälsehemman.

<- Gårdsbeskrivning

Startsida

Mossebo blir säteri ->